När en vän till mig träffade en ny kille och hon sådär nykär analysberättade om honom och hur han är sa hon bl.a. att han rent teoretiskt stödjer den feministiska idén, att det är självklart att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, men han kallar sig inte feminist sådär rakt av. Det är nämligen också himla viktigt för honom att verkligen få känna sig manlig, stark och skyddande. Att han gillar att ta hand om henne och vara den stora och modiga mannen som förklarar komplicerade vetenskaper eller politiska lägen. Kortfattat; feminist i teorin men omfamnar sina typiskt manliga drag i praktiken. Det här resonemanget har fastnat lite hos mig. Jag har nämligen funderat på om det verkligen funkar så. Om du kan stödja en ideologi i teorin men inte praktisera den själv. Är man verkligen feminist då? Eller bara feg? Eller bekväm? Eller kanske dejtstrategisk? Om man sätter in detta resonemang i ett annat sammanhang säg; allas lika värde oavsett etniskt ursprung, hudfärg eller religion. Och du som normativ vit person i Sverige rent teoretiskt håller med om att alla är lika mycket värda oavsett bakgrund och utseende mm, men samtidigt ändå tycker det är viktigt att du som vit svensk får en lite tydligare gräddfil i samhället än dem. Att du oftare får ta plats, lättare får jobb, eller kan fredagshärja och skräna på stan med dina kompisar utan att du blir speciellt ifrågasatt eller stoppad. Om sånt ändå är rätt viktigt för dig, kan du samtidigt stödja allas likaberättigande i teorin. Gör inte det dig till lite av en bluff? Jag vet inte. Det kanske inte går att jämföra så. Men i min värld är det svårt att inte i handling stödja mina teoreriska övertygelser. Om jag gör tvärt emot mina ideal skulle i alla fall jag känna mig lite som en hycklare. Med det sagt vet jag att många andra inte sätter sina ideal så högt som jag gör. Att det inte är så svartvitt för alla. Att man kan äta dansk pinad fläskfilé någon gång ibland även om man vet att den handlingen innebär ett tyst samtycke till den bristfälliga djurhållningen som finns i Danmark. Eller så är det det som är problemet här, att många inte ser handlingar som ett medgivande? Att tanke och handling är skilt från varandra. Vad innebär det i så fall för vårt samhälle? Tips rörande att bryta invanda tankemönster, läs artikeln "Heltid - vår tids mansfälla".