Учимся писать небольшие произведения, которые по праву заслужат одобрение читателей.

аль-хайтам и кавех спокойно жили в доме, но потом в их жизнь вошел чжун ли и все поменялось...

Det osynliga barnet och andra berättelser (1962) "Nu sitter hon där och tror att jag aldrig har varit med om nånting. Jag som varenda dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting har hänt!" Med Trollvinter blev Tove Janssons berättelser om Mumindalen förändrade för gott. De hade klivit över tröskeln där köttet i innehållet låg i subtext och metaforer, och de universella genomgående ämnena för böckerna fick ett mycket starkare fokus, där de sågs rakt i ögat. I och med Det osynliga barnet togs ytterligare ett steg i den här riktningen, och den fortsatte på allvar det som hade påbörjats i Trollvinter. Det här är ingen barnbok, i den rätta bemärkelsen, den är fortfarande barnvänlig på alla sätt och vis, men det märks att fokuset i författandet mer är riktat mot vuxna läsare. Innehållet kretsar starkt kring mer abstrakta och filosofiska ämnen än tidigare böcker, och tar upp känslor och tankeställningar som det är osäkert om de flesta barn upplevt eller ens förstår sig på. De här avsikterna förstärks i bokens utformning där det blir uppenbart att det bakomliggande är det huvudsakliga fokuset, eftersom innehållet utan dem blir väldigt tomt och substanslöst. Det är med andra ord troligt att en yngre läsare som ser böckerna på ett ytligt plan skulle finna den här och de andra 60-talsböckerna direkt dåliga, och om inte det iallafall väldigt tråkiga. Det ligger inget fokus i lekfullhet längre, tonen är förändrad, det är allvar i en lättsmält förpackning. Det osynliga barnet är den första och enda Muminbok som är en novellsamling, det finns alltså inte riktigt något stort överliggande narrativ eller genomgående handling, utan varje del är en självständig berättelse där den enda gemensamma nämnaren är att de utspelar sig i eller i närheten av Mumindalen och följer de karaktäristiska figurerna som befolkar Tove Janssons fantasivärld, dock inte nödvändigtvis Mumintrollen, eller ens deras vänner. Ett antal berättelser handlar om helt nya karaktärer som dyker upp här och sedan aldrig mer igen efter det. Det här fokuset på att berätta mer om världen utanför Muminfamiljen sågs redan i Vem ska trösta Knyttet? två år tidigare, och jag spekulerade i min text om den boken att den från början var tänkt som en berättelse i Det osynliga barnet, då den rent handlingsmässigt passar in väldigt bra här. Om inget annat blir Det osynliga barnet då en logisk fortsättning på Knyttet. Att fokuset till större del dras ifrån Muminfamiljen blir både ett steg i den långsamma avvecklingen av den, som påbörjades i och med dess nedskalade deltagande i Trollvinter och fortsatte som ett av huvudtemana i den efterföljande boken Pappan och havet, samt som en sorts anti-uppföljning av Trollvinter. I och med den boken hade Mumintrollet genomgått en såpass stor personlig utveckling, och handlingens flöde i takt med årstidens framfart gjorde att det blev väldigt intressant att få veta vad som kunde tänkas hända när Mumintrollet då placerades i sitt naturliga element igen, fast med all ofrånkomlig ny erfarenhet och kunskap. Det kändes logiskt att nästa bok då skulle följa upp det här, men det händer inte riktigt. Mumintrollet medverkar, ja, men i och med novellformatet hamnar fokuset aldrig riktigt på honom, och det får aldrig plats att göra det heller. För en uppföljning av Trollvinter får vi istället vänta på Pappan och havet, men det skapas ett sådant mellanrum mellan de två böckerna i och med att Det osynliga barnet sätter sig emellan dem, att det på många sätt känns som om läsaren är frånrövad en riktig uppföljning av Trollvinter. Jag vet inte om om det här var avsiktligt av Tove eller inte, och om det i så fall är ett briljant drag eller inte, men jag kan åtminstone se hur det skulle kunna vara en sorts motsättning emot de allmänna förväntningarna efter föregående bok. I och med att det här är en novellsamling utan en egentlig röd tråd är det svårt att prata allmänt om den samtidigt som man går in på djupet, då fokuset är helt splittrat mellan de nio olika berättelserna, så för att göra boken rättvisa får jag istället gå in på varje del av den en i taget. Vårvisan Vårvisan är den inledande berättelsen i boken och tar vid i slutet av April då Snusmumriken är på väg tillbaka till Mumindalen. I sin ensamhet avser han att komponera en ny visa som han ruvat på ett tag. För Snusmumriken är det här med att skriva musik ett känsligt ämne, det måste göras precis rätt, annars blir det fel och visan blir dålig. Den får inte göras för tidigt eller för sent, och den kvällen känner han att det är den perfekta stunden. Just som han ska börja blir han dock störd av ett litet kryp som kommer fram till honom och börjar prata munnen av sig om hur mycket han beundrar Snusmumriken och har drömt om att träffa honom, hur han aldrig har hört musik och hemskt gärna skulle vilja. Snusmumriken blir bestörd av det här intrånget och tappar helt inspirationen för att skriva sin vårvisa, han ger ett kallt bemötande och vill helst bli av med krypet. Han får reda på att krypet inte har ett namn, då det är "för litet för att ha något", och blir befrågad om han skulle kunna ge krypet ett eget namn. Efter att ointresserat ha skrämt bort honom visar dock Snusmumriken lite vänskaplighet till sist genom att döpa krypet till Ti-ti-oo, inspirerat av ett skogsläte, vilket har en glad början och många sorgsna O:n i slutet. Efter mötet finner dock Snusmumriken att han inte kan få tillbaka sin visa i huvudet igen, istället tänker han bara på sitt möte med Ti-ti-oo. Ju längre han går, desto mer utmattad blir han av tankarna, tills han får nog och hastigt tar sig tillbaka till platsen där de möttes. Där finner han Ti-ti-oo igen, som gjort en namnskylt till sitt nya hem, och pratar om hur allting förändrats nu när han fått ett namn. Han har plötsligt så mycket stort och viktigt att göra att han inte längre är intresserad när Snusmumriken erbjuder sig att spela visor och berätta historier för honom. Nu är Ti-ti-oo mer fokuserad på att leva sitt egna liv, och det gör att Snusmumriken slutligen får tillbaka sin vårvisa i huvudet igen. Den här berättelsen tar upp ämnet om identitet och om hur viktigt det är att skapa sig och inneha en. Det här förmedlas då med det lilla namnlösa krypet som är sorgset och obetydligt, men som med ett namn plötsligt påbörjar sitt liv på riktigt och gör sig själv till en person. På det viset, i och med namngivningen, "föds" Ti-ti-oo. Han som tidigare varit så fokuserad på Snusmumriken i sjuklig beundran finner då att han själv, i och med att han nu fått en identitet, blir så mycket mer intressant. Snusmumriken anmärker tidigare i berättelsen att "man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket", vilket sedan återspeglas i slutet och blir en sorts summering av berättelsen i stort. I och med Ti-ti-oos nya fokus på att bygga upp ett eget liv slutar han beundra Snusmumriken lika mycket som innan och blir på så vis "fri". När de då i slutet möts igen berättar Ti-ti-oo om hur allting förändrats och om hur ingenting i hans liv var på riktigt innan det kunde hända honom själv, innan det hände Ti-ti-oo. Nu brukar ju de flesta personer ha ett namn, så det här är ingen uppvisning om hur man bör skaffa sig ett för att få sig en legitim existens. Det blir istället en sorts upplysning av hur viktig identiteten är för en person, och "namnet" kan göras som en metafor för identitet i allmänt. Det kan ses som att Ti-ti-oo i början bara är ett barn som inte utvecklat sin egen identitet, när han sedan får den flyttar han hemifrån och börjar styra upp saker själv, det här passar perfekt in i vuxenlivet i allmänt, och det kan då dras en parallell där Ti-ti-oo med sitt nya namn och identitet äntligen blir vuxen. Det kan på så sätt jämföras med hur vi i verkligheten kanske inte får ett namn, utan istället gör oss ett. Vi får även i den här berättelsen för första gången lära känna Snusmumriken närmare och sätta oss in i hans huvud, där tidigare böcker till större del fokuserat på honom från Mumintrollets perspektiv blir det här då från hans egna, och det visas upp hur hans bekymmerslösa enkla levnadssätt kanske inte är så enkelt trots allt. När han tänker på Mumintrollet och hans beundran av och längtan efter honom blir han överrumplad av hur svårt och jobbigt det är att göra honom besviken, och flyr ifrån de tankarna. När Ti-ti-oo då sedan börjar tala om Mumintrollet blir Snusmumriken irriterad och säger att han kanske struntar i att ta sig tillbaka till Mumindalen, det här förmodligen mest i frustration över hur Ti-ti-oo tagit saker om Snusmumriken för givet, men det kan också appliceras på hans tidigare tankar han flytt ifrån. Det tycks som om Snusmumriken helst slipper göra Mumintrollet besviken, och att han potentiellt kan ha haft tankar om att inte komma tillbaka alls för att ta honom ur sitt liv, och göra det mindre komplicerat. Det här är en rätt mörk tolkning, och det är nog inte så mycket avsikten, men det är fullt möjligt att tolka den ur texten. På samma sätt som Snusmumriken försökte fly tankarna om Mumintrollet och istället fokusera på sin vårvisa gör han sedan detsamma med Ti-ti-oo efter deras möte, men han finner att han inte alls kan fly minnena av deras möte, och blir då illa tvungen att återvända. Det intressanta här är att det inte riktigt ges någon förklaring om just varför Snusmumriken vänder om igen, om det är av skam och skuld över hans bemötande av Ti-ti-oo, eller om det var för att han ville få tankarna på sin sång igen. Det är lättast att se det som att han vill gottgöra för Ti-ti-oo, men med tanke på att berättelsen är skriven lite kryptisk här, och tidigare tolkning om hans behov att fly undan Mumintrollet, kan det läsas in en lite olustig mörk underton i Snusmumrikens tankesätt. Med det inte sagt att han är ondskefull eller något, men det går inte att förneka att det ligger en del självcentrering i Snusmumrikens personlighet. I den här berättelsen blir även Snusmumriken avbildad som en "skapare". Visst, på ett filosofiskt vis "skapar" han Ti-ti-oo, men på ett lite mer jordnära plan handlar det till stor del om den titulära vårvisan. Hela delen med hur han behöver vänta och koka på sin sång innan den blir perfekt och han skapar den är något som förekommer bland skapare i verkligheten med, och även hur den perfekta idén, som man är i det perfekta läget för att utföra, kan bli förstörd direkt om någon utomstående stiger in och stör, vilket händer i och med Ti-ti-oos introduktion. I ett sorts skumt ironiskt sammanträffande var det precis vad som hände mig när jag skrev den här texten, och blev då tvungen att låta den ligga ogjord ett tag innan jag fick tillbaka motivationen och inspirationen att fortsätta. En intressant vidaretolkning av Snusmumrikens roll som skapare är hur Ti-ti-oo på samma sätt blir en beundrare. Med tanke på den tidigare succén med dagstidningsserien och kommersialiseringen av Mumintroll på stor nivå är det inte helt omöjligt att tänka sig det här mötet som en tolkning av för påträngande fans. En hemsk historia Den andra berättelsen i boken handlar om den näst minsta homsan, som har en väldigt livlig fantasi vilken han får problem att särskilja från verkligheten. Efter att ha skrämt sin lillebror till tårar under en av sina lekar lämnar Homsan sin gråtande bror bakom sig samtidigt som han går bort till myren och drömmer upp att hans lillebror gått och blivit uppäten av dyormar. I panik springer han hem och berättar för sina föräldrar att lillebror är uppäten, mamman blir uppskrämd men pappan synar Homsan och ser Homsans lillebror oskadd i trädgården. Som straff för att han narrat sina föräldrar får Homsan ingen middag eller efterrätt och får lägga sig vid solnedgången. Det här gör Homsan sur, då han inte tycker det är någon skillnad mellan vad som är fantasi och vad som är verklighet, och han smyger ut för att han tycker att han tröttnat på sina föräldrar. Strax börjar han dock få obehagliga fantasier ute i natten, och tar sig då till ett närliggande mymmelhus. Där inne möter han Lilla My som ligger på toppen av ett högt skåp och tittar ner på honom. Hon berättar att hon sett Homsan tidigare och hur han gått och mumlat för sig själv, hon förstår att han har livlig fantasi och lurar i honom att hon ligger på skåpet för att komma undan "de levande svamparna". Homsan blir livrädd och tror på allt My berättar, samtidigt som han rullar ihop mattor för att täcka dörrspringan. När det börjar banka på dörren gömmer sig Homsan under soffan, det visar sig dock inte vara några levande svampar, utan bara hans pappa som kommit för att leta efter honom. När de då går hem berättar Homsan för sin pappa om hur hemskt Lilla My hade narrat honom, och pappan instämmer i att det är fult att narras, varpå de går hem och äter upp resterna av dagens efterrätt. En hemsk historia är den klassiska "ropa varg"-"lära sig en läxa"-sagan med den lite udda vridningen att huvudpersonen inte riktigt lär sig något av "läxan". Homsan blir uppskrämd och förkastar narrandet, ja, men det görs tydligt att han inte förstod att han narrades tidigare, och han ändrar aldrig åsikt om att hans fantasier är lika verkliga som verkligheten. Det här innebär att det utifrån berättelsens händelseförlopp inte riktigt skulle ske någon förändring i Homsans agerande, och på sätt och vis är det med rätta. Homsan avbildas aldrig som någon osympatisk karaktär, bara ett barn med väldigt livlig fantasi, hans bestraffning är aldrig befogad om man ser det ifrån hans förstående och att han aldrig egentligen gjorde någon illa. Berättelsens budskap om att det är fult att narras kommer ändå fram klart och tydligt för läsaren, delvis för att det är uttryckt ganska så uppenbart, men också för att karaktärerna blir utsatta för det. På så vis blir de offer för läsaren, och det är läsaren som får ta emot läxan. I och med den här berättelsen går Tove tillbaka till att avbilda barn igen, och världen ur deras perspektiv, vilket hon inte hade gjort på ett bra tag när Det osynliga barnet skrevs. Det är lätt att se det som att Homsan har en väldigt extrem fantasi, men om man ser lite närmare på det framgår det att det till stor grad är frivillig lek och att de kusliga delarna mer kommer ur att han tänker på det läskiga och skrämmer sig själv av det. Det blir oavsett en sorts karikatyrisk överdrift av barns fantasi för att fastställa poängen, händelserna i berättelsen skulle mycket väl kunna utspela sig i verkligheten, fast kanske under lite andra former, och det är väl där en grad av igenkänningsnivån ligger. På det här med igenkänningsnivå måste jag säga att det här med Homsans lillebror är smärtsamt slående, för alla som haft ett småsyskon som det är ett ganska påtagligt åldersgap mellan är det inte med överdrift jag säger att de är absolut hopplösa att leka med, hur pass mycket man än försöker. Som stor förstår man ju att det inte är konstigt att två barn i olika åldrar kommer ha svårt att leka på samma nivå, men när man är i den åldern framstår den yngre som hopplös och korkad, och den äldre som elak och krävande. Det här återspeglas starkt i texten, när Homsan försöker se på saker med fantasin, men hans lillebror oförstående bara anmärker på vad saker och ting egentligen är. Tove var äldst av sina två syskon, så det är inte någon överraskning att berättelsen är ur det äldsta barnets perspektiv, det är den enda utgångspunkt hon hade att utgå ifrån. Filifjonkan som trodde på katastrofer Nästkommande berättelse handlar om en filifjonka som bor i ett stort och dystert hus vid havet och fruktar en stundande naturkatastrof. Berättelsen tar vid när hon tvättar sin matta i havet och är fullt upptagen i tankar om katastrofer, att ingenting spelar någon roll när den väl kommit. Trots att vädret är vackert kvarstår hennes tankar, hon tycker det bara är onaturligt, det är lugnet före stormen. När hon tvättat klart går hon hem igen och gör i ordning té för Gafsan som ska komma på besök. Filifjonkan är djupt missnöjd med sitt hem, som hon efter ett missförstånd trodde att hennes mormor hade bott i men sedan fått reda på att så inte var fallet, det är för stort och allvarligt, hur mycket hon än försöker göra det fint och hemtrevligt blir det bara fel och konstigt. Inte kan hon flytta heller, för hon hade redan skrivit till hela släkten om hennes flytt, och då kunde det ge fel sken av sig att flytta igen. Och samtidigt i allt detta missnöje fortsätter hon tänka på katastrofen och sina rädslor, tills plötsligt Gafsan kommer och Filifjonkan bryter sina problemfyllda tankegångar med att tala på ett ytterst ytligt och forcerat vis om vädret och allt möjligt. Efter en stunds kallprat börjar Filifjonkan dock prata om sina katastroftankar och sina rädslor, hon vet att Gafsan inte har förståelse för det här, men det är den enda person Filifjonkan känner, så hon har inget val. Gafsan ger alldagliga svar och misstolkar Filifjonkans katastrofer som vanliga blåsväder. Det blir en spänd situation mellan de två, och Gafsan går snart hem. Lika snart som hon kommit hem ringer hon Filifjonkan och fortsätter sin artiga ton som om ingenting hänt. Samtidigt som Filifjonkan får ångest över att det börjar bli mörkt, vilket gör hennes hem ännu mer ogästvänligt, ökar vindstyrkan utanför mer och mer. Strax blåser det upp till storm och husets skorsten rasar, vilket kastar in vindar genom spisen och yr sot och aska överallt. En efter en faller Filifjonkans ägodelar ner och går sönder mot golvet, fönstret blåser upp och krossas, telefonledningarna går av. I skräck för att huset ska falla ihop flyr Filifjonkan sitt hem och sätter sig bakom en sten på strandkanten, hon inser att stormen var läskigare inomhus, och att hon inte är lika rädd längre, hon är lugn nu när katastrofen har kommit och känner sig som en ny person. När hon tänker igenom alla skador på huset, och alla ägodelar som förstörts, och på hur allt måste byggas ihop och lagas igen, och för evigt vara sämre än hur de var innan, sätter hon sig emot och vägrar den tanken, då skulle hon bara gå tillbaka till att vara missnöjd och oroa sig för katastrofer igen. Som en önskeuppfyllelse kommer då en tromb från havet, vilken i sin beskrivning avbildas som närmast övernaturlig, och drar med sig huset innan den tynar iväg och försvinner. Det här gör Filifjonkan överlycklig då hon nu är av med sitt hemska tidigare hem, och kan börja om på nytt, utan att oroa sig för katastrofer. Likt Filifjonkan i Farlig midsommar lider den här Filifjonkan av att hon beter sig som hon tror att folk vill att hon ska bete sig, men där tidigare nämnda bara bjöd in samma gäster som aldrig kom och förblev ensam och olycklig av det ligger den här filifjonkans problem i att hon bosatt sig på en plats som inte passar henne, men att hon inte kan flytta för att hon då skulle verka "hoppsig". Det är inte bara huset som beskrivs som ogästvänligt, utan även den kringliggande havsmiljön som beskrivs som mager och utan plats för trädgårdar eller lövträd. Tydligen ska huset vara uthyrt av en hemul, vilket förmodligen innebär att det är ett hemulhus. Det tycks som att de olika arterna i Mumindalen har väldigt genomgående och specifika sätt att lägga upp sina hus på, som känt påminner Mumintrollens hus om kakelugnar, och i En hemsk historia beskrivs en Mymlas hus som runt, det här innebär att de antagligen vantrivs om de behöver bo i ett annat sorts hus. Filifjonkan har inte bosatt sig i ett filifjonkhus, och det gör det svårt för henne att göra sig hemma där. Alla hennes inredningsidéer hade löst sig om hon bara bodde i ett hus som var lite mindre, lite färggladare och lite vackrare utsmyckat, på en trevligare plats, men den här flytten kan hon inte finna sig vid att göra då hon oroar sig för vad folk skulle tro och tänka av att hon flyttade bort igen så snart. Samtidigt går Filifjonkan omkring i sina katastroftankar, det visar sig att dessa tankar främst kommer ifrån en otrygghet i sitt eget hem, i och med att hon aldrig finner ro i det eller belåtenhet över det har hon blivit paranoid, och projicerar mycket av sin rädsla för sitt hemska hus på naturkatastroferna. När den då väl kommer blir hon dock inte skrämd, istället känner hon lättnad över att hon inte behöver vänta, och när den avslutande tromben anländer blir hon till och med nöjd och säger; "O min vackra, härliga katastrof..." Det kan då tolkas att den egentliga katastrofen är Filifjonkans hem, och att den fysiska naturkatastrofen är en befrielse från den. Det är inte förrän katastrofen förstört hennes hem som Filifjonkan blir fri från det, då har hon äntligen en ursäkt för att flytta iväg, lämna sina tidigare ägodelar och börja om på nytt. Det här förstärks rätt mycket av att tromben beskrivs som en komplett motsats från den i hennes fantasi, den är vit, oändligt hög och ljudlös, och den fyller sin enda funktion i att förstöra Filifjonkans hem, sedan försvinner den. Tromben framstår här som något övernaturligt fenomen, som om någon högre makt trädde in och ordnade Filifjonkans situation, alternativt kan man se det som att tromben är en del av Filifjonkans fantasi och se det som en bildlig representation för att hon istället för att vänta på att naturmakterna trädde in tog saker i egna händer och gjorde en frivillig flytt. Det blir någon sorts deus ex machina när tromben väl ankommer, medan det tidigare beskrevs hur det enda som egentligen hänt med huset var att skorstenen fallit ner och ömtåliga ägodelar gått sönder, blir här allting totalt förintat. Filifjonkan motsatte sig redan tanken om att återställa allt som det var vid det första steget, så den slutgiltiga tromben kan kännas en aning överflödig i det fallet. Det blir väl mest en sorts försäkring av att hon inte får något annat val, men jag gillar tanken om tromben som en metafor för att Filifjonkan istället kommer till insikt om vad hon måste göra och skapar sin lycka själv. I den här berättelsen får vi även bevittna relationen mellan Filifjonkan och Gafsan, det är lite utav en vedertagen del av Filifjonkans karaktär att Gafsan är hennes enda vän, men det är egentligen bara här som den relationen avbildas i böckerna. Där filifjonkor är personer som beter sig som de tror att folk vill att de ska bete sig och inte som de själva vill, ÄR gafsor dessa personer filifjonkorna försöker vara. Det kan ses som ett sorts socialt tänk, Gafsan beskrivs som en "verklig dam" och då måste Filifjonkan försöka sätta sig på samma nivå för att få Gafsans respekt, men det blir direkt olustigt när då sedan skenet bedrar och Filifjonkan pratar om sin oro och visar sitt rätta skinn under sin socialt påtvingade mask. Det är i Gafsans svar till Filifjonkan som man ser att hon inte också uppehåller ett socialt skådespel, utan är som hon framstår på utsidan. Filifjonkan öppnar upp sig om sina inre problem och jobbiga känslor, men Gafsan har ingen förståelse för det här, hon öppnar inte upp sig tillbaka, eller agerar förstående. På så vis blir Gafsan en osympatisk figur, skenet av att hon är ytlig blir bekräftat. I slutet av berättelsen talas de två vid igen efter att katastrofen har förstört Filifjonkans hus, och deras tidigare samtal återkallas. Där Filifjonkan från början var fylld av oro inför katastrofen, var Gafsan lugn då hon inte kunde se någon kommande katastrof, nu är det istället Gafsan som är fylld av oro efter katastrofen för att Filifjonkans hus förstörts, men Filifjonkan är lugn då hon inte ser något dåligt med det. Gafsan får i den här berättelsen ta sig ann rollen som en ytlig och falsk människa, och även om de kanske är mer mänskliga på insidan så är inte det något vi får bevittna själva. Filifjonkan representerar då jaget, som vi känner väl och förstår problemen hos, vi tar sida med henne och känner igen oss i hur hon blir bemött i Gafsans oförstånd. Jag tror det här går att applicera på alla människor, när vi känner oss oförstådda och tröstlösa är vi filifjonkor och alla utomstående som inte förstår eller tar hänsyn blir gafsor som de avbildas i den här berättelsen, rent metaforiskt. Jag tycker annars att det ojämna samspelet mellan Filifjonkan och Gafsan är rätt underhållande i sig, både i igenkänning men också som någon sorts observationskomik i sig. Den brutala kontrasten i hur Filifjonkan går från att vara i jättedjupa oroade tankar till att abrupt prata om hur strålande och underbart allting är, eller hur de två hamnar i bråk och att Gafsan direkt när hon kommit hem ringer upp Filifjonkan och fortsätter samtalet som om ingenting hade hänt är ganska skrattframkallande i hur absurda men kanske också realistiska de situationerna är. Historien om den sista draken i världen Mot slutet av rötmånaden (senare halvan av Augusti) när Mumintrollet fångar små vattenkryp i en burk råkar han få med sig en liten liten drakliknande varelse. Han blir direkt förtjust i hur fin den är och vill genast behålla den, för att göra nyhetens behag trevligt börjar han planera hur man avslöjar draken som en överraskning, men får sina planer förstörda av Lilla My som ser att han gömmer något i sin glasburk. Med det är överraskningen förstörd och Mumintrollet får förlita sig på att hans vän Snusmumriken blir en roligare mottagare för hans avslöjande, vilket stämmer helt då Snusmumriken genomgår hela processen av misstro, häpnad och beundran, nästan som ett skådespel. Till Mumintrollets förtret finner han dock att draken är ganska ovänlig då den bränns och är väldigt ointresserad av alla andra än Snusmumriken, som draken istället tyr sig till trollbundet. Besvikelsen av att hans drake tycker om Snusmumriken istället för honom får Mumintrollet att släppa draken fri, som snabbt beger sig tillbaka till Snusmumriken, som förstår att draken mest innebär problem. För att lösa dilemmat ger han en förbipasserande hemul fem mörtar i utbyte mot att han tar med sig draken långt bort, när sedan Mumintrollet dyker upp senare berättar Snusmumriken att draken inte setts till och antagligen tröttnat på honom och bytt fokus. Med ens blir stämningen lättad och de kan meta tillsammans utan besvär. Den här berättelsen tycks främst belysa besvikelser, med lite spår av avundsjuka. Mumintrollet bygger upp sin spänning och förhoppning över draken, han vill att den ska bli tillgiven och den är så speciell att han vill göra den till ett speciellt avslöjande för de andra, men finner att båda dessa planer förstörs. Snusmumriken agerar sann vän genom att bli häpnad över draken, men blir också mot sin vilja drakens favorit, vilket uppenbarligen sårar Mumintrollet. Förgäves försöker Snusmumriken skaka av sig draken och fastställer att Mumintrollet är dess ägare efter att Lilla My bryskt konstaterat att draken tillhör Snusmumriken för att han är den enda den tycker om. Det är dock inte till någon hjälp, och trollet släpper uppgivet draken fri för att få vara med Snusmumriken. Här avläser jag någon mer dold form av avundsjuka hos Mumintrollet mot Snusmumriken, men jag tänker att det mest är besvikelse. Om det här skulle vara någon djupare betydelse för ett kärleksdrama låter jag vara osagt, trots att Mumintrollet och Snusmumriken har en lite för genomskinlig relation av "manligt och vänskapligt samförstånd" tycker jag att det blir lite för lösryckt att börja läsa in draken som en tredje part i det här. På spåret med relationer läste jag däremot ut ett lite mindre utmarkerat budskap i skillnaden mellan familjer och vänner. Specifikt Mumintrollets överraskning blir förstörd av hans familj som via Lilla My lite för okänsligt rotar upp vad det rör sig om och sedan vet allt om det innan trollet själv får agera, medan Snusmumriken framför reaktionen på överraskningen som en perfekt uträknad konst, Mumintrollet beskriver honom som perfekt. Här är Snusmumriken närmast en tillflykt från familjelivet för trollet, vilket kan vara en vag pålysning av hans utveckling i Trollvinter och en föraning av den fullbordade självständigheten i kommande roman Pappan och havet. Där familjen är personer Mumintrollet dras med av tillfällighet har han istället valt sällskapet i sina vänner, inte för att det finns något förakt mot familjen, men applicera på verkligheten och jag tror de flesta unga människor tycker familjen kan bli rätt tröttsam medan vännerna är en angelägen frisk fläkt. Hemulen som älskade tystnad Den här berättelsen handlar om en Hemul som vantrivs med sitt jobb på släktens nöjesfält där han klipper biljetter för inträde till åkattraktionerna, han bor i ett hus fullt av hemuler där han måste spendera nätterna med att passa barnen. I den konstanta närvaron av tjut och liv önskar Hemulen mest att han blev pensionär så han kunde få leva för sig själv i ensamhet. När så ett långvarigt regnfall förstör hela nöjesfältet börjar släkten snart smida planer för att anlägga en skridskobana istället under vintern, och föreslår att Hemulen ska knipsa biljetter där med. Här har dock Hemulen fått nog och sätter sig emot, säger att han vill bli pensionerad och möts av förvåning från sin släkt. Eftersom han aldrig stått upp för sin vilja innan hade alla tagit för givet att Hemulen gillade sitt jobb, men nu när de visste annorlunda fick han precis som han ville och lov att bosätta sig i farmorns gamla överväxta trädgård. Hemulen är helt lyrisk och överlycklig i sin längtade ensamhet och tystnad, men blir snabbt förtvivlad när han får nys om att traktens barn räddat så mycket av den gamla nöjesparken de kunnat för att försöka bygga upp den igen, och tror att Hemulen saknar nöjesparken eftersom han jobbade med att klippa biljetter. Efter att återuppbyggnaden av nöjesparken nekats av hemulernas planer på en skridskobana donerar alla barnen resterna av parken till Hemulen, som förtvivlat försöker ignorera detta och dra sig tillbaka i sin park, men snabbt ger vika och motvilligt börjar bygga upp nöjesparken igen i trädgården. Han får successivt mer hjälp av barnen tills allt är klart och han låter dem leka där så mycket de vill, på enda villkor att de är helt tysta. I tystnaden börjar dock Hemulen befara att barnen inte har roligt, men märker att de har kul till allra högsta grad, han avslutar med att tänka att han kan tillåta dem skratta lite grann, men inte mer. Det här är kanske den mest mångfaceterade berättelsen i boken, med ett inte helt uppenbart huvudsakligt budskap. Det tog mig flera år att faktiskt förstå vad den riktigt handlar om. Främsta orsaken skulle jag säga är att den rör vid flera ämnen på vägen, men verkar belysa tystnaden som det huvudsakliga, vilket jag dock inte kan utläsa så mycket från på egen hand. Det blir väl mer i kontext av djupare avhandling som man kanske kan säga att tystnaden representerar Hemulens lycka på något vis som är bakvänt mot alla andra som vill föra liv kring sig. Starkare är istället Hemulens personifiering, som är väldigt intressant just för att han lite mystiskt motsätter sig själv och förstör sin egen lycka han precis utvunnit, lägger sig under andra och prioriterar dem över sig själv. Det ligger en konflikt här, det känns som han verkligen inte vill bygga upp nöjesparken, men han gör det ändå. Kanske att han gör det för barnens skull? Av osjälviskhet blir deras lycka större än Hemulens. I stark kontrast till Filifjonkan tidigare i boken är Hemulen inte benägen att faktiskt stå för sig själv och finna sin lycka när han väl brutit sig fri, där Filifjonkan verkligen satt punkt på att hon vägrar leva som andra vill att hon ska leva blir Hemulen istället bunden till att uppfylla andras lycka, med detta inte sagt att han inte själv mår bra av det, för det tycks som att han är nöjd i slutet av berättelsen ändå, men det blir en intressant motsats till samma form av berättelse. Att de tillhör olika arter från dalen känns här rent logiskt i den jämförelsen, det visar hur en hemul agerar väldigt annorlunda mot en filifjonka under samma förutsättningar. Jag kunde även utläsa en liten parallell med Ti-ti-oo, som fått sitt namn, byggt sitt hem och påbörjat sitt liv på riktigt, när Hemulen för första gången träder in i sin trädgård och känner när han stänger igen sin egna dörr att han för första gången är hemma. Här finner vi dock samma kontrast i att Ti-ti-oo börjar leva ett eget självständigt liv, medan Hemulen fortsätter leva efter andras önskemål. Det blir lite svårt att avläsa om Hemulen är avbildad i ett helt positivt ljus, trots sitt lyckliga slut, då han på många vis är en karaktär som låter sig styras av andra och leva för deras ändamål, det kan lika gärna vara en varning för läsaren om hur det kan bli om man inte står upp för sig själv. En intressant liknelse man osökt kan hitta här är med Tove Jansson själv och hennes koppling till dagstidningsserien och kommersialiseringen av Mumindalen, där nöjesfältet representerar det påträngande livet som leds av populariteten, men att Tove istället bara vill leva ett fridfullt liv som konstnär, vilket hon sedan kan återgå till när hon avsäger sig tecknande av serien och ansvar för hantering av varumärket till släkt och vänner. Trots detta är Mumindalen oundvikligt, och plötsligt finner hon sig skrivandes på en bok igen, och en till. Blir det då ett avslöjande av hur hon något motvilligt är för evigt bunden till det här, eller vill hon belysa hur hon ändå finner något nöje med det i slutändan? Det är med det här i åtanke man då kan framställa att tystnaden blir en representation för livet utanför rampljuset, det nästan bokstavligen tysta livet utan publicitet. Berättelsen har en liten kort slutkläm där Hemulens farbror försöker titta in i trädgården och tänker att de inte har roligt för att de är helt tysta, men att han också medger att Hemulen alltid varit lite egen, varpå han tar hem ett kvarlämnat positiv för att han alltid gillat musik. Det här blir då någon som ser popularitet som åtråvärt och inte alls kan begripa varför man vill vara inkognito. Det finns vidare punkter som vidrörs i berättelsen, när Hemulen slår ifrån sig och står upp mot sin släkt undrar de vad han vill göra istället, varpå han berättar om sin dröm att bygga ett stort dockskåp (intressant nog något som Tove och vänner faktiskt gjorde många år senare), men blir utskrattad av släkten. Här blir den drömmen förstörd för Hemulen, just för att den skrattats bort, och det beskrivs hur farligt det är att berätta om sina hemligaste drömmar för tidigt. På liknande håll blir Hemulens projekt att bygga ett bladhus i försök att glömma nöjesparken senare ett kort misslyckande innan han istället påbörjar återuppbyggnaden av nöjesparken. Hemulen har drömmar och projekt han vill ta till sig, men finner att dessa förstörs för honom så att han inte kan se dem fullbordas. Det ligger något om skapandeprocessen här, hur ens idéer ändå kan vara väldigt bräckliga i sina tidigaste skeden, eller när man inte samlat självförtroendet att stå för att man verkligen tror på dem, och att det kan visa sig att det mest omtyckta är att jobba fram någonting som andra också uppskattar. Då blir det ju passande att barnen sedan hjälper till med nöjesparken, för en kollaboration blir oftast något oförutsägbart mellanting av vad inblandade parter tänkt sig. Så då slutligen det här med pensionen, och dess förhållande till arbetslivet. Hemulen har en extremt relaterbar roll som den missnöjda arbetaren, bara hans uppgift i sig av att klippa biljetter så folk bara kan ha kul en gång beskrivs som något som kan bli olidligt sorgset om man gör det hela livet. Alla hemuler bekräftar att han är mycket ung, men redan nu känner sig Hemulen hemskt gammal och vill gå i pension. Han vill ha sin frihet. Då blir det extra hårt när han frigörs i nöjesfältets nedgång men föreslås av släkten att återgå till samma syssla igen, med en skridskobana istället. Det blir någon form av ångestladdad vardagsrealism när man då ser till att Hemulen aldrig bryter sig från status quo, och tycks vara fast vid nöjesfältet resten av livet. Det ligger dock en skillnad i Hemulens position i början och slutet av berättelsen, där han först bara arbetar för nöjesparken men i slutet faktiskt äger den. Det är ju inte svart på vitt att man hamnar på chefspositioner sent i karriären, men arbetsuppgifterna tycks för de flesta bli lite mildare och bekvämare med åren. Berättelsen om det osynliga barnet Då har vi kommit till den namngivande berättelsen, om det osynliga barnet Ninni som en höstkväll kommer i Too-tickis sällskap till Mumindalen och bosätter sig i Muminhuset under Too-tickis vädjan att familjen ska göra Ninni synlig igen efter att en tant behandlat henne illa. De alla är väldigt förbryllade av det osynliga barnet, och lite handfallna i hur man ska ta sig till väga för att göra det osynligt igen, speciellt med Lilla My i huset som med sin hårda personlighet skrämmer upp Ninni ännu mer. Muminmamman letar upp en av sin mormors gamla huskurer som hon ger till barnet med långsam effekt då Ninni med tiden blir mer och mer synlig, utom ansiktet, som aldrig tycks bli synligt hur lång tiden än går. Inte förrän en dag då de tar sig till havet som är så ofantligt att Ninni blir väldigt ängslig, Muminmamman sätter sig på bryggan och kommenterar att det var länge sedan det hände något spännande, varpå pappan tar det gyllene tillfället i akt att skoja för barnen att han är påväg att putta i mamman. Ninni som mest tytt sig till mamman blir ursinnig och biter pappan i svansen, plötsligt har hon ett ansikte och ger pappan en utskällning och börjar sedan skratta sig fördärvad när han sedan råkar falla ner i vattnet själv. Det här är den där beryktade Muminberättelsen, den som barnpsykologer sägs bruka (har ingen faktisk bekräftelse på det här). Helt klart den mest kända ur novellsamlingen, adapterad flera gånger till den grad att Ninni är en ganska ikonisk figur ur Mumindalen, trots att hon har så liten medverkan. Det går att spekulera varför Tove döpte samlingen efter just den här berättelsen, om det var för att hon kände att det var den bästa, eller att titeln bara var mest intressant. Egentligen tycker jag att den engelska översättningens titel Tales from Moomin Valley är ett mycket mer beskrivande namn om bokens innehåll, men jag ser nog trots det den svenska titeln som mer iögonfallande och bättre just för att det lockar till läsande mer. Budskapet känns ganska rakt fram, med "osynlig" redan som ett alldagligt uttryck för de som, ja, inte syns. Här blir det istället bokstavligt, så den jättenära kopplingen blir väldigt tydlig. Ninni är blyg och liten och rädd, hon är artig och duktig och gör precis som hon ska, hon gör sig inte uppmärksammad, hon pratar knappt, hon är i allra högsta grad omärkbar. Något man brukar kalla väluppfostrad, men det är uppenbarligen ingenting Tove Jansson håller med om. Det beskrivs att Ninni blev som hon blev för att tanten hon bodde med tidigare alltid var ironisk, av typen känslokall och nedlåtande. Egentligen tycker jag just användandet av ironisk är lite konstig i det här sammanhanget, det är ett ganska brett uttryck, så jag ser inte riktigt varför det förkastas så specifikt, men det kanske hade en annan folklig betydelse på tiden och platsen. Den här typen av uppfostran är vad som får tydlig kritik här, att inte vara stöttande och varm mot barn, att forcera in dem i att uppföra sig av bara rädsla. Kan ju se bra ut på ytan, men det ger upphov för allehanda besvär i framtiden. Tove vill att barn ska få vara barn, Ninnis förvandling i slutet är att hon är vild och högljudd och står upp för de hon tycker om. Lilla My hotar tidigare om att Ninni inte kommer få ett ansikte förrän hon kan slåss, kanske lite barskt uttryckt, men det är mer eller mindre vad Ninni sedan gör när hon blir fullt synlig igen, och det kommenteras att hon blivit värre än Lilla My. Pappan kommenterar surt att Ninni är det mest felaktigt uppfostrade barn han någonsin har sett, vilket blir en sorts cementering om att det nästan är poängen med barnuppfostran. Som sagt, låt barn vara barn. Berättelsen innehåller en lite mer nyanserad och intressant skildring av mamman än vad vi får se annars, som familjens kärna och konstant romantiserad som perfekt, älskande och ständigt accepterande är det ändå ganska intressant att se hur hon ryter ifrån mot både Mumintrollet och Lilla My när de beter sig elakt eller tanklöst för Ninni. Helt av anledning att Ninni är så bräcklig till en början att det är kritiskt att hon försvaras för att inte försvinna helt, och det visar att mamman kan gå emot sin vanliga bekanta personlighet för att utgöra det här skyddet. För den delen gillar jag den lilla referensen till Sniffs katt från Kometen kommer som Muminmamman minns när hon hör Ninnis bjällra pingla efter henne. Så en sista liten fundering om Too-ticki, som här gör sitt andra och sista framträdande i textböckerna, hon syns till igen i kommande bilderböcker, men är helt frånvarande annars. Eftersom Too-ticki är baserad på Toves livskamrat är det ändå rätt mystiskt för min del, för det känns som att hon nästan automatiskt borde ha fått en genomgående roll i böckerna per automatik. Även utan verklighetsanknytningen i åtanke finns det kommande scenarion speciellt i Sent i November där jag känner att Too-tickis inkluderande hade varit både intressant och antagligen förstärkt berättelsen, men mer om det då. Hattifnattarnas hemlighet En dag beger sig Mumintrollets pappa iväg från dalen på ett eget ärende, länge har han undrat över vad som väntar bakom en klippa vid havet han sett under tidigare utfärder, men aldrig fått se vidare efter den för att familjen velat annat. Eftersom alla i dalen lovat att inte vara oroliga för sig, har de inget dåligt samvete av att försvinna bort ett tag. Bortom klippan möter pappan Hattifnattarna, som seglar på havet i sin båt ständigt sökandes efter horisonten. Pappan har haft en lång längtan efter hattifnattarna, och att få leva som dem, och nu tar han tillfället i akt. Väldigt strax finner han dock att hattifnattar inte går att kommunicera med, utan uppträder helt i sina egna obegripliga seder och beteenden. I den ständiga resan mot horisonten lägger hattifnattarna till vid klippor och lämnar eller hämtar rullar av bark, och ju längre tiden går desto mer avskalat blir pappans sinneslag, desto mer börjar han tänka om en hattifnatt. Småningom anländer de till en ö med hundratals andra hattifnattar, som samlats under ett åskväder för att alstra elektricitet och äntligen få ett kort rus av att känna känslor. Här har dock pappan fått nog och beger sig raka vägen hem igen, för att återvända till att vara en vanlig pappa. Som sig bör med en hemlighet är den här berättelsen full av mystik som gör att det, trots klargörandet i slutet, finns frågor som aldrig får något riktigt svar. Det här med barkbitarna och vad hattifnattarnas gester verkligen betyder, men speciellt ön med de myllrande röda spindlarna överallt. Här har vi onekligen den mest enigmatiska scenen i någon av böckerna, spindlarna fyller funktion i narrativet genom att visa att de är rädda för hattifnattar, och rent betydelsemässigt kan vi koppla det till starkt obehag med pappans liknelser till mardrömmar, men inom berättelsens bokstavliga ramar? Det är härligt obegripligt varför det bara råkar finnas otaliga små röda spindlar där. Tillsammans med Filifjonkan som trodde på katastrofer är det här helt klart min favoritberättelse i boken, det är inte bara att mystiken får hjärnan att fastna och undra långt efteråt, utan också det väldigt påtagliga obehaget, närmast ångestladdad. Tove skapar en dyster mental bild, som i pappans huvud blir mer och mer avskalad, det är rädslan för minimalismen, att tappa för mycket av sin mänsklighet. Pappan försöker rengöra sitt huvud och tappar med tiden sina vanliga världsliga tankar, jag kan tyda någon form av kritik mot meditation och extrema religiösa tankeövningar, men det blir inte mer än en fruktlös liknelse. Något väldigt intressant med den här berättelsen är att den lite vagt lutar sig mot att läsaren är bekant med seriens tidigare böcker Muminpappans memoarer såväl som Småtrollen och den stora översvämningen, även om man nog kan förstå innebörden av berättelsen genom att läsa den självständigt. I nämnda böcker talas det om pappans återkommande lust att resa med hattifnattarna och leva "dålighetsliv", där Memoarerna avbildar pappans sorg över att hans äventyr är slut, men också Småtrollen berättar om när pappan en gång tidigare har försvunnit iväg just i sällskap med hattifnattarna. Det här är något som byggts upp med pappans karaktär från allra första början, så att vi äntligen får en redogörning av det är tillfredsställande. Den utförligare genomgången av pappans personlighet, tillsammans med de gråa och dystra avbildningarna, gör att berättelsen känns som en logisk föregångare till nästkommande bok Pappan och havet, som då blir en djupdykning. För köttet i Hattifnattarnas hemlighet ligger just i pappans avbildning, det grundar sig i konflikten mellan längtan efter det liv han vill leva och det liv han lever. Han lever för resorna och äventyret, men har slagit rot i hemmet. Pappan är missnöjd med sitt alldagliga tråkiga liv och söker sig mot sina gamla drömmar och dolda behov. Likna det vid en ålderskris om du vill. I sin resa med hattifnattarna förstår han dock att det inte var lika spännande som han tänkt sig, att det beryktade dålighetslivet inte levde upp till förväntningarna. Hattifnattarna är pappans längtan förkroppsligad, de är så enkla och okomplicerade, de strävar bara efter horisonten, ständigt på fot. Det är pappans romantiserade bild av friheten, men han finner att med detta eviga sökande kommer mållösheten, det blir bara en evig längtan mot något bättre. Hattifnattarna säger inget, de tycks vara helt okontaktbara, de sover inte, äter inte, de har inga känslor alls, utom möjligtvis det där ändlösa strävandet. De är apati, handfallenhet, maniskt besatta av sin enda uppgift. Alla är rädda för hattifnattarna, som det beskrivs om spindlarna och de väldiga sjöormarna. Minst sagt, hattifnattar är inget verkligt sällskap, de är bara tomma skal. I resan börjar pappan bli mer och mer som en hattifnatt, och det är ingenting positivt med det här i åtanke. Pappan har misstolkat alltihop, men blir fast vid att följa med ändå. Till en början tror han att resan är vad han vill göra, och försöker förgäves att utvinna någon sorts respekt eller kamratlighet hos hattifnattarna, men det är omöjligt. Mot slutet blir det ohållbart och pappan får insikt i att han inte hör hemma i detta sammanhang. I en väldigt kraftfull scen när pappan är helt omringad av hattifnattar drar han ner sin hatt till ögonen för att den känns som det enda riktiga, den som är signerad av mamman för att vara unik till pappan, som inte längre kan lite på sig själv ens. I havet av tankelösa hattifnattar blir hatten förankringen i hans identitet, och vad som får honom att återfå sitt gamla jag. Han blir redo att slåss, han begrundar strandväxter i kontrast med himmelen, han förstår att han är Muminpappan och ingen hattifnatt. I åskvädret får hattifnattarna liv av blixtarnas elektricitet, de får känna någonting alls, det här är det enda de vill ha. Samtidigt är det något pappan haft hela tiden, trots sina försök att skala ner sitt tänkande. Pappans längtan efter hattifnattarnas liv kulminerar i avslöjandet att hattifnattarnas längtan är pappans liv. Kontrasten av att ha levt så farligt enkelt gör att känslorna, livslusten och det alldagliga livet blir så mycket mer färgstarka. En rullande sten samlar aldrig mossa är ett ordspråk som passande nog misstolkats till en glorifiering av att ständigt vara på språng och aldrig sätta sig ner, likt pappans bild av hattifnattarna, men i verklighet är det här uttrycket menat att betyda att du inte kan slå rot och gro om du aldrig finner ro och lugn med din plats i livet. Mumintrollets pappa är den enda som funnit något åtråvärt hos hattifnattarna, för att han misstolkade den här livsläran. Alla andra är rädda, med rätta. Cedric Här berättas om Sniffs käraste ägodel plyschunden Ceddric, med topasögon och en månsten i halsbandet. Efter att ha hört Mumintrollets ord om att ge och få tillbaka ger Sniff dumdristigt bort Cedric till Gafsans dotter och ångrar sig genast. För att fly tankarna tar Sniff tillflykt till Snusmumriken under natten som berättar om hans mammas faster, som hade varit en rik tant med många ägodelar, men inga vänner eller sysslor för sig, så hon hade mest tråkigt. Det enda som höll henne på köl var alla dessa ägodelar hon älskade, men de visar sig helt tappa sitt syfte när hon en natt sätter i sig ett helt kotlettben och befaras bara ha några veckor kvar att leva enligt doktorn. Tanten inser att hon inte kommer hinna fullborda de drömmar och planer hon haft under livet. Med ens blir ägodelarna en börda och väger på henne tills hon inte står ut längre, men får snabbt en rolig idé om att ge bort alla ägodelarna eftertänksamt till de som har mest nytta av dem. I det här får hon plötsligt vänner och starkare bekantskaper som tanten har så roligt med att hon hostar ut benet som tidigare hade fastnat, med ens är hon frisk och nu fri från ägodelarnas börda till att fullborda sina drömmar. Sniff är dock en otålig och oförstående lyssnare och tar inte åt sig berättelsen särskilt väl, ändock slutar berättelsen med att han hittar Cedric igen, kvarglömd och med topasarna utbytta mot knappar, med månstenen försvunnen, men det gör inget för Sniff som älskar Cedric ändå. Jag tycker Cedric är en väldigt finurlig berättelse då den bakar ihop två i en, och på bara tio sidor får fram två olika syner på det här med ägandet. Som vi sett i tidigare böcker är Sniff väldigt bunden till materiella ting, speciellt de med monetärt värde, det nämns i början att Sniff kanske bara gillar Cedric för ädelstenarna, vilket passar figurens mönster. Mumintrollet säger till Sniff att om man ger tillbaka något man tycker mycket om får man tillbaka det tiofalt och känner sig underbar, Snusmumriken berättar om sin mammas faster som fann att de kära ägodelarna tappade sin mening och blev betyngande när hon fick perspektiv på vad som är viktigt att lägga sin tid och uppmärksamhet på i livet. Men Sniff kan inte ta åt sig det här, Snusmumriken säger att han är för liten för att förstå berättelsen. För Sniff är ägandet viktigast, och då uppfattas det bara som en konsekvent sorg att bli av med dem. Det ytliga materiella framstår som simpelt barnsligt tänk, likt hur Homsan inte tar full lärdom om narrandet tar inte Sniff heller full lärdom om ägandet, men de kommer ändå ut på andra sidan som bättre individer. Berättelsen slutar med att Sniff finner Cedric igen, utan de där åtråvärda ädelstenarna som gjort honom speciell, men i saknaden hade de detaljerna blivit oviktiga. Det beskrivs hur Cedric har ett oefterhärmligt uttryck som är utmärkande just för honom, jag läser in att det är just egenheten som gör att Sniff faktiskt älskar Cedric. Det blir en symbolisering för hur Sniff inte längre ser helt på det ytliga, utan mest bryr sig om att fokusera på det som gör något oersättligt. Vi går tillbaka till Muminpappans memoarer, där Sniffs pappa Rådd-djuret också beskrivs älska alla hans ägodelar, men i kontrast ser Rådd-djuret värdet i knappar och bråte som egentligen inte har något handelsvärde alls. Den här formen av uppskattande framstår som lättare att leva med då det sällan för med sig problem, det är bara en ovillkorlig lycka i att förstå hur bra allting är som det är. I slutet av Muminpappans memoarer återförenas Sniff med sina föräldrar, som han tidigare förlorat, och försvinner sedan från böckerna fram tills nu i Cedric då han dyker upp igen för sista gången i textböckerna. Det känns som Tove ville ge ett ordentligt avslut till Sniff genom att visa genom Cedric att han ändå fann sig på rätt spår mot att inte behöva rikedomar genom att bli lite mer som förebilden i hans föräldrar. Trots att tantens berättelse tar upp mest plats i novellen ser jag den ändå mer som ett komplement för att kontextualisera Sniffs omedvetna våndor i ägandet istället för det huvudsakliga budskapet, just för att det inramas. Berättelsen om hur ägandet blir en börda, tillsammans med det där om att ge bort det man älskar och få tillbaka det i mångfald, speglar Sniffs utveckling i slutet. Ädelstenarna i Cedric representerar ägandet, och även utan dem kan Sniff fortfarande älska som förr, kanske tillochmed mer. På så sätt fick han även tillbaka det han gett i en starkare form, men det förstår inte Sniff. Att det är Snusmumriken som berättar om hur hans mammas faster gjorde sig av med det materiella blir passande då det ligger enligt hans karaktär, och kanske med en lite predikande underton, i enlighet med att Snusmumriken tidigare i boken framställts som en konflikterad individ. Det känns som att han vill understryka att Sniff inte behöver Cedric alls, vilket blir ett väldigt svartvitt tänk, och lite olustigt då han själv närmast hycklande lägger till att han fick sin munharmonika av tanten, som är av guld och jakaranda. Sagan om tanten är mer direkt på budskapet om att ge bort något och få tillbaka det i mångfald, just för att hon byter ägodelarna mot vänner och möjlighet att leva sina drömmar. Tryggheten i att bara äga är inte i närheten av lika uppfyllande som nöjet i att ge, det senare visas istället ge viktigare och större saker. Vänner och upplevelser, minnen att äga istället, likt Snusmumrikens syn på granatklyftan i Kometen kommer. Ägandet är ett återkommande tema i Mumindalen, då främst med Sniff, men syns ändå till här och var i hur Hemulen i Trollkarlens hatt våndas över att det är roligare att vara en samlare än en ägare, eller Filifjonkan i den här boken som finner befrielse i hur hennes hus och alla hennes ägodelar förs bort av stormen. Även där med något litet betryggande hon kan hålla kvar i, Filifjonkans trasiga nerfläckade porslinskatt är lika mycket hennes Cedric med knappar istället för topaser. Det märks att det här är något Tove brottats med över åren, redan innan livet ändrades med publicitet och inkomster. Sniff levde alltid kvar i dagstidningsserien i större form just för att det fanns en enkel komik i hans strävan efter pengar. Det märks tydligt i hennes sparsmakade levnadssätt att rikedom inte var något hon eftersträvade särskilt mycket, så länge hon kunde få skapa utan besvär var det tillräckligt, för det mesta brukar Mumintrollen visas som rädda för pengar, vilket nog representerar det här. Det blir ett litet avvägande i alla olika berättelser och vinklar, ska man äga eller inte? Hur mycket? Ska man inte äga alls, eller får man äga litet? Helst inte för mycket, gissar jag. Granen Så avslutas boken med Granen, som handlar om just sammanställningen av en julgran, och julen i sig. Under vintern blir Muminfamiljen väckta av en hemul som deklarerar att julen är påväg, eftersom trollen aldrig varit vakna under december har de ingen aning om vad julen är, och uppfattar via hemulens stressade beteende att det rör sig om något farligt. Ingen i dalen verkar ha tid alls att förklara noggrannare för familjen vad det rör sig om, så de går kvar i tron att det rör sig om något farligt, och snappar då upp spår från folk de möter om vad de måste fixa. Först granen, men sedan även pynt, mat, ljus och presenter. När så familjen gjort ett udda försök till en julscen möts de av knytt som tycker granen är hemskt fin och ser på den med stor åtrå och längtan, familjen beslutar då att ge bort granen till knytten för att sedan gömma sig för katastrofen som aldrig kommer, så de tröttnar och går tillbaka i ide igen. Det blir en ganska skön avslutning på boken, som efter tidigare svåra berättelser nu slappnar av och har roligt istället. Det är just det utomstående perspektivet på julen i sig som skapar oundviklig komik, just för att julen i sig utvecklats till något väldigt bisarrt över århundradena. Vi tar ju för givet att man hugger ner ett träd i skogen för att hänga bråte i den och packar in gåvor i papper som strax efteråt rivs bort. Det är när man stannar och tänker efter som man inser hur konstigt det hela egentligen är. I komiken växer dock det verkliga budskapet med julen fram, just att familjen snappar upp de komponenter som dalens invånare tycker är viktigast får det firande de sammanställer att ändå likna en jul med dess viktigaste grundstenar. Det enda som saknas blir då någon som är instämd i traditionen och redo att fira julen, vilket familjen inte är, men i deras gest mot knytten att ge bort sin gran utövar trollen idén om att ge av sig själv till andra. Tack vare knytten blir det ett julfirande av granen, med mening utöver att arrangera något för att man måste. Det speglar verkligheten där det också kan bli betyngande att känna tvång för att följa de strikta traditionerna. Utöver det här med givandet är berättelsen inte fylld med mer innebörd än att ge en komisk reflektion av vårt julfirande, jag tror inte det är för inte att den här berättelsen är den sista i boken, då den agerar ett lättsamt avslut som mest vill vara rolig. På sista sidan kommenterar Mumintrollets mamma att "jag orkar inte fundera mera över vad allt det här kan betyda", det blir tröttsamt i längden att försöka skapa eller hitta en djupare mening med allt, och även om vi helt klart kan se en poäng här, känns det huvudsakliga syftet som andrum. *** Efter tidigare böcker blir Det osynliga barnet, med sitt format av korta noveller med egna självständiga tankar och funderingar väldigt överväldigande. Tidigare böcker har haft betydelse i subtext samtidigt som det berättar en bildlig handling man kan ta till sig på ett enklare plan, men här krävs det nästan att man brukar symboltänkandet för att få ut någon poäng alls av vissa berättelser. Skiftet som hände i Trollvinter gör sig tydligt här, de mest roliga lekfulla berättelserna finns, de märks av här och var, men de är bundna av ett större allvar nu. Vi kan inte längre bara antyda att en filifjonka eller hemul är olycklig för något ytligt i ett kort skede, nu går vi in helt i deras huvuden om varför hela deras liv är fel och vad det krävs av en mentalt att ta sig därifrån. Det känns märkbart särskiljt från Trollvinter och mil ifrån Farlig midsommar. Det är inte längre samma Mumindal, och den kommer aldrig riktigt hitta tillbaka till det där enkla lyckliga livet, böckerna skulle aldrig helt tappa fästet vid det något lekfulla och positiva, för det är just en sådan person Tove oundvikligen var, men det är inte för inte som den första av de tre avslutande textböckerna känns som att man gått hemifrån och aldrig hittar tillbaka igen. Det sorgesamma minnet av hur det var förr gör sig mest påmind här i den drastiskt förändrade tonen där det görs en aning om att någonting saknas, men kommer i efterföljande böcker bli alltmer påtaglig. Vi får ta del av en stor samling tankeväckande och mångsidiga teman den här gången, det är kontraster i sorg och lycka, vi får se identiteter skapas, ändras och förloras, barnens syn på världen uppmärksammas, skaparprocessen ses på tillsammans med påföljderna av den popularitet den kan ge, traditionerna och släktbanden, längtan och krossade drömmar, besvikelser, att slå emot mot hela världen och bryta sig fri från den, skuggan av skaparens liv märks av igen och igen i de olika livsödena. Det är nog inte ens helt medvetet, det känns bara tydligt att Tove kunde skriva allra mest tänkvärt om det hon själv visste, oavsett om hon satte en bit av sig själv i ung som gammal, rik som fattig, kvinna som man, inflytelserik som obetydlig, pappa som mamma, homsa som hattifnatt, mumintroll som hemul. Mångfalden i karaktärsutbudet blir progressivt, men främst ger det med sig det livsviktiga budskapet att alla dessa tankar och idéer är något som kan eller kommer att påverka en, oavsett vem du är. Att alla någon gång kan vara pappan som längtar efter äventyret, filifjonkan som väntar sig sjuk i oro på katastrofer, Mumintrollet som får sin fina överraskning förstörd eller bara en liten homsa som har för livlig fantasi. Det är "identitet", den finns här överallt, allas. Hur vi alla under huden ändå är väldigt lika. Och även om man inte helt har förmåga att ta sig varje novell till hjärtat, garanterar jag ändå att det för alla finns åtminstone en berättelse här som man kan identifiera sig extra mycket med. För mig har det alltid varit Filifjonkan. Adlibris Bokus

Слушать Мальчик у Христа на елке - аудио рассказ Достоевского Ф.М. Грустный рассказ о детских страданиях в жестоком и несправедливом мире.