Olle och Bolle ska på museum. Det är en strapats och ett äventyr att bara ta sig till entrén. Men efter en promenad, bussresa och spårvagnstur är de till slut inne på museet där djuren står på rad. Flera våningar av montrar och annat mystiskt. Djuren står oroväckande stilla, tycker Olle. Vad betyder uppstoppad egentligen? Rör inte, nej, kom tillbaka. Var tog ni vägen? Efter en snirklig språngmarsch genom utställningen är det dags att bege sig hemåt. På vägen hem ser de riktiga levande djur, det är spännande det också. Ett fullspäckat vardagsäventyr för Olle och Bolle och mamman i den tredje boken om familjen.Olle och Bolle på museum är Charlotta Lannebos och Ellen Ekmans tredje gemensamma bilderbok om bröderna och deras småstressade mamma. Charlotta fångar på pricken stök och tonläge, lugnet och sekunderna innan bråk som genom Ellen Ekmans illustrationer får kropp, smak och känsla. En bok att läsa många gånger, bilder att titta länge på och ständigt upptäcka nåt nytt.ProduktfaktaISBN: 9789129726862Utgivningsdatum: 2020-10-06Språk: SvenskaFörfattare: Charlotta Lannebo, Ellen EkmanFörlag: Rabén & SjögrenLängd: 32 sidor

Av Staffan Göthe, Regi Olof Hanson, Biträdande regi Malena Hallerdt, Scenografi Anna Heymowska, Kostym Zofi Nilsson, Ljus Johan Sundén, Mask Maria Lindstedt, Musik Stefan Johansson, Med Niklas Hjulström, Lena B Eriksson, Kristofer Kamiyasu, Kirsti Stubø, Jakob Fahlstedt, Eva Rexed, Angelika Prick, Lena-Pia Bernhardsson, Katharina Cohen, Jörgen Thorsson, Jan Mybrand, Mina Azarian, André Christenson, Peter Viitanen There was a time when I believed that life held guarantees There was a time when I was sure my future was secure, But life had other plans, the future's in God's hands And knowing that just makes me love you even more We live on borrowed time Yesterday is past, tomorrow seems a million miles away But I promise you that I'm gonna make love last By living every moment, every hour, every day Now we may have a year, or we may have a lifetime, No one can be certain what the future will allow, But you and I are here, and this time is the right time 'Cause one thing that I know is that we have each other now, and now, And we live on borrowed time We Live On Borrowed Time av Barry Manilow Du vet hur du köper en sak som egentligen passar någon annan bättre? Det är inte din stil, egentligen, men du vill liksom prova lite hur det skulle funka? Som en annan frisyr, eller att plötsligt börja använda kavaj? När jag och min kompis Patti-Li bilade till Karlstad, nyligen, stannade vi till på Myrorna i Örebro, och där köpte jag ett lite djur, av trä. En leksak, lite i samma stil som den där lilla svarta taxen från Brio, som har röda hjul istället för ben, gula flappande öron och en lika gul knopp längst ut på den vippande metallfjäderssvansen? Fast den här var en fjäril, i naturträ, vars huvud är format lite som Benjamin Syrsas, en långsmal kropp, som handtaget på ett dyrare salladsbestick, och när man drog den framåt över golvet snurrade de röda knopparna till ben, och eftersom dom var sammankopplade med fjärilens prickiga vingar, snurrade dom också. Nån gång hade den nog haft antenner nedstuckna i huvudet, för den hade två tomma nålstickshål mitt i pannan. Min kompis Skäggige Skalman har en massa såna här djur, snyggt designade gamla leksaker av trä, som för det mesta står på golvet i det lilla rummet mellan toalett och kök, dit man kan gå in direkt ifrån hans hall, och när jag såg den lilla träfjärilen tänkte jag först och främst på honom. Och sen på mej själv. Och sen på honom igen. Till och med när jag betalade och hoppade in i bilen, var jag inte säker på om jag köpt leksaken till mej själv eller till honom. Skäggige Skalman har ett mycket större intresse - och talang - för inredning, än vad jag har. Hans hem har en eklektisk, smakfull, maximalistisk stil, du vet: en massa intressanta små resväskor av naturfärgat, patinerat läder under det obehandlade teakbordet där platt-teven står, tiotalet tomma metall-ljusstakar på fönsterbrädan, små bord belamrade med intressanta saker som mässingskattor, tomma miniatyr-ramar i silver, små orientaliska askar, och massor av kuddar, puffar och mattor, som byts ut efter säsong. Han har också ett stort intresse, vad gäller vaser. Mitt hem svämmar mest över av olästa böcker, och ser konstant ut som om någon har gått ut med soporna mitt under en storstädning. Ibland står dammsugaren framme i flera veckor, och jag vänjer mej liksom vid att kliva över den, som om den vore en stor sten det inte går att flytta på. Det enda jag verkar vara bättre på, är gröna växter. Hans dör, med jämna mellanrum, medan mina långsamt håller på att ta över lägenheten. För tillfället står en omplanterad palmväxt mitt på vardagsrumsgolvet, för den nya krukan får inte plats på stället där den brukade stå, var det nu var: jag tror den levde på badkarskanten under det senaste halvåret. För tillfället överväger jag i att börja investera i piedestaler, lite som i oscarianska finrum. I alla fall, vi kom hem, jag och leksaken, efter att ha sett en fantastisk uppsättning av EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera, och det blev tydligare och tydligare att den inte var min, utan tillhörde Skalman. Jag testade att ställa den lite överallt, och den verkade inte trivas någonstans. På den låga byrån i jakaranda som står under ytterklädeshyllan i hallen försvann den bland allt annat som inte verkade ha någon annanstans att bo: träningsväskor, böcker som skulle återvinnas, och cykelkorgen som bara väntade på sommaren och badväder. Framför böckerna i bokhyllan vid skrivbordet fanns det inte plats för den, och när jag ställde den på soffbordet var jag tvungen att ta bort allt annat som trängts där för att den skulle komma till sin fördel, och tyvärr fanns det ingen annanstans att göra av det som stått där tidigare, än att ställa tillbaka det, och då såg den mer ut som om den bara väntade på att förflyttas. Sen stod den i nån vecka eller två i min vita Lack-hylla, ute i hallen, och väntade på att Skäggige Skalman och jag skulle kunna få till det, rent socialt. Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra. När det förra programmet från Kulturhuset Stadsteatern kom, var jag som en uppsluppen klump när jag läste att man inte bara skulle sätta upp EN UPPSTOPPAD HUND, utan också Göthes någorlunda nyskrivna uppföljare: EN SLAVISK DANS. En maraton-teater! Men ibland är det som om nån däruppe på Kulturhuset sitter och tittar ner på min lycka och säger: ”Nä, du tack, den gubben går inte!” och stryker lite i programmet. För några år sen var det en pjäs av Joe Orton, jag tror det var LOOT, med Dan Ekborg, som först presenterades, och sen drogs tillbaka. Och nu var det EN SLAVISK DANS som aldrig kom upp på scenen. Tant pis, som man säger, om man vill imponera med sina franskakunskaper. På vägen till teatern blir jag nästan dödad. Inte riktigt, och inte alls, men det är det jag skriker till den skallige glasögde gubben i svart skinnjacka, när han genar över Hornsgatan och försvinner in på Biwo Racket Service, bredvid bageri Eclaire, precis där backen börjar: ”Jag kunde för faan ha dött, gubbjävel!!!” Saken är den: när jag precis kommit över Zinkenpuckeln slänger någon upp sin bildörr, någon meter framför mej, och tvingar mej att gira av cykelbanan och ut i trafiken. Som tur var har jag inga bilar bakom mej. Jag vänder mej och ger honom en sur blick, för att han ska förstå att han gjort något fel, men istället för att mötas av en ursäktande blick, hör honom ropa efter mej: ”Ja, bläng du bara, ni cyklister tror att ni äger gatorna!” Han hade nog inte förväntat sej att jag skulle vända på en femöring och gå in för attack. Jag har märkt att jag mår mycket bättre om jag får skälla skiten ur folk, istället för att svälja och gå vidare. Aggression är som ett virus, det smittar, och sprider sej, och det bästa och mest humana sättet att bli av med det, är att bara boomeranga tillbaka det till den förste förövaren, istället för att hugga huvudet av någon annan, lite senare. ”Vad sa du?” hugger jag, när jag kommer fram till honom. Han har inte riktigt kommit ut ur bilen än. ”Jag sa att ni tror att ni äger gatorna, komma här och blänga surt!” ”Du slängde ju upp bildörren!” Jag hade väntat mej en halvhjärtad ursäkt, men var helt oförberedd på: ”Ja, det gjorde jag, jävla cyklister! Jag tar in, och hasplar ur mej: ”Detta är ju cykelbanan!” Jag pekar på gatan, på den vitmålade cyklisten, på ränderna i asfalten. ”Ni håller på att ta över stan, era jävlar, ni kan gott köra som vi andra!” Han är längre än jag, tyngre än jag, men han är också räddare än jag, och nu fattar jag: ”Såg du att jag kom, och du slängde ändå upp dörren?!!!” ”Ja, det gjorde jag!” Det sista, såhär i efterhand, tror jag är en lögn. Ingen skulle väl göra något sånt, förutom att det vore mordförsök skulle han ha blivit väldigt sinkad om jag kört rakt in hans bildörr och dött, och skrapat lacken. Och han verkar ha bråttom. Han stänger dörren och börjar gå över gatan. Det är här jag vrålar, för hela världen att höra: ”Jag hoppas du blir överkörd, gubbjävel!!!” En vän till mej har nästan dött såhär, efter att någon slängt upp en bildörr rakt ur i cykelbanan, och han voltade över. Det är 20 år sen, och hjärnblödningen fick honom att tappa smak och lukt. Det enda positiva med det, säger han, är att han kan köpa mycket billigare viner, för han känner inte längre vad dom smakar. Jag står kvar, och en stund ser jag två personer titta ut genom skyltfönstret i Biwo Racket Service: marodören och expediten, som antagligen fått hör en annorlunda vinkling, om cyklisten som plötsligt bara gått till attack. Jag står kvar. Demonstrativt, utan att egentligen ha någon plan. Jag har aldrig lärt mej bilmärken, och nu är jag osäker på vilken bil gubben steg ur, annars hade jag nog ställt mej vid den och låtsas punktera den, eller försökt se ut som om jag skrapat lacken, för att skrämmas. Efter en stund kommer han ut, går över gatan, stiger in i bilen, kör iväg, utan en blick på mej, men jag tror nog han kände att det inte är värt att jävlas med cyklister igen, det är inte kul när dom opponerar sej. Jag har honom på film, och på foto, förresten. Vi är lite lika. Hans näsa är större än min, men det är de flestas. Skäggige Skalman är tidig, hör och häpna! När jag går runt uppe på Åhlens och letar julklappar till släkt och - släkt, messar han att han redan är där, i god tid, nästan en halvtimme tidig. Jag är fortfarande inte helt övertygad om att han inte hade missförstått tiden och trott att vi skulle ses en hel timme tidigare, och i såna fall varit en halvtimme sen, men, som dom säger, hoppet är det sista som överger ett sjunkande skepp. Han sitter bland kaféborden, läser i ett programblad och är klädd i en stickad svartvit hundtandsmönstrad tröja som han hittat långt in i nån garderob, och glömt att han köpt, och han blir passande upphetsad över min present, kanske mycket för formen och materialet, men säker mest för färgen på huvudet, som är målat i orange. Han lovar att jag ska få programmet, när han väl har läst klart det. Och några dagar senare, när vi åker ut och premiärbesöker Mall of Scandinavia, sticker han till mej det. Jag läste det igårkväll. En bra pjäs är ibland omöjlig att förstöra, så länge man inte leker Freddie Kruger med texten. Här har regissören tyckt det passande - jag tror för att skilja sej från andra regissörer, sådär som vissa regissörer gör - att låta personer ur pjäsen då och då gå fram till scenkanten, ta upp en handmikrofon och säga något. Jag är inte säker, men jag har för mej att ingen viktigt sägs, jag minns bara något beskrivande, om månen, eller så, och det känns som om man tycker att greppet, effekten, är viktigare än det som sägs. Detta - såna här ”grepp” från regissörer - är en av anledningarna till att jag flera gånger kan föredra amatörteateruppsättningar framför professionella. Givetvis är standarden mycket högre hos proffsen, vad gäller skådespeleri, scenografi, ljus, kostym, men amatörerna koncentrerar sej ofta bara på att berätta historien, framöra texten, visa varför man vill sätta upp pjäsen över huvud taget, och för nån - som jag - som tycker att dramatikern, inte regissören, är upphovsmannen, så kan det många gånger vara att föredra. Det handlar om Morgan Cervieng, hans familj, grannar och vänner, i ett litet samhälle i Norrland och deras liv från 1950-talet fram till 80-talet. Det handlar om vad livet och tiden gör med oss, och att ingenting förblir sej likt. Vi har nattbiträdet som går från inneboende till förmögen fru, till knarkare. Vi har den hunsade frun som blir frireligiös och börjar knacka dörr, den fotografi-intresserade killen som växer upp, skaffar pojkvän och flyttar utomlands. Hur ingenting kommer tillbaka, och hur man alltid, på något sätt, kommer tillbaks. Scenografisk har man valt att berätta allt i ett slags trapphus, en snäv trappa som går runt, i en sorts cirkel, upp och ner, och leder ingenstans. Det är ganska intressant, och hade funkat bättre om allt hade utspelat sej inne, i huset. Nu, i scener på badhus och ute i orienteringsspåret, blir det lite ”sökt”. Dessutom är det många skådisar som gör entré utifrån kulissen, och då blir idén om trappan som kosmos lite grumlig. Trots greppen så lyckas pjäsen berätta sej, på egen hand, med skådespelarnas hjälp. Det är som om dom hade en annans slag föreställning i kroppen, som om dom varit med om en annan uppsättning, av någon annan, och det är den dom gör. Eva Rexhed som den hunsade och bjäbbiga grannfrun Gunnel Ljung, som finner lyckan i frikyrkan, är hur rolig, skarp och lätt skrämmande som helst, och jag vill bara ha mer! Det är nästan så att hon snor varenda scen hon är med i. Kirsti Stubø, som den hjärtekrossade Nelly som får uppleva det avskyvärda i att bli älskad, är en underbar uppvisning i bakvänd utveckling, det känns nästan som om hennes historia spelas baklänges, som om det inte skulle kunna finnas någon fortsättning för henne, när hon kommer in i början, som om livet, för henne, är slut. Kanske är jag inte helt överens med hur man har valt att framställa de två ungdomarna. Angelica Pricks Irene Ljung känns så stabil, så oomkullrunkelig, att jag upplever det som om hon inte har något utveckling alls. Hon är liksom färdig, från början, vuxen, som ung. Jag förstår att man valt att visa en starkare, inte så flickig roll, men det känns som om något försvinner på vägen. Kristofer Kamiyasus Morgan Cervieng, däremot, känner jag, har något oväntat nevrotiskt och elakt över sej, lite som om han spelade Rickard III, som om han medvetet söker efter något osympatisk att arbeta med, och för mej, är rollen som Morgan lite som Cliff i Cabaret, eller Tom Wingfield i glasmenageriet, någon som man ska tro - när föreställningen är över - kan kliva ut och berätta historien vi just har sett, för det är sagan om honom själv, och här känns det inte som om han verkar ha speciellt starka band till, eller ens tycker om, någon. André Christensson - praktikant från teaterhögskolan i Malmö - gör något mycket intressant med sin roll som den fotointresserade Marcel, och lyckas både attrahera och repulsera, nästan på samma gång. Och jag älskar nattbiträdet, som roll. Katarina Cohen gör mycket bra ifrån sej, men jag önskar att hon hade fått lov att trycka hårdare på rollens stora egenhet: att lägga till ett tje-ljud i slutet på ord som slutar med j. Som i hej. Hejch. Mejch. Okejch. Leverpastejch. Det är ett så ikoniskt personlighetsdrag att man saknar det när hon drar ner på uttalet, och man hör liksom i huvudet hur ordet skulle uttalas, i alla fall. Och när jag talar om språk: ibland, hos vissa, känns det som om man försöker sej lite på en norrländsk dialekt, men det blir aldrig tydligt, och det hade varit intressant att se en produktion där man går fullt ut. Niklas Hjulström och Lena B Eriksson är precis sådär som jag minns att föräldrar var när man var liten, godtrogna, rättfärdiga, fyllda av framtidstro för sej själv och landet och dess ledare, och nu när jag kommit upp i en ålder där vänners föräldrar börjar tackla av - inte mina, dom tycks ha ingått en pakt med djävulen och verkar inte åldras alls - blir deras öden extra starka. Och det är svårt att inte älska Jan Myrbrand som hunden som blir uppstoppad. Efteråt är jag ändå mycket nöjd, och ganska så berörd. Det sitter en sån där liten irriterande harkling i halsen, en sån där som gör att rösten viker. Ingenting av det man berättar stämmer in på mitt eget liv, min egen ungdom, och ända kan jag säga: ”Precis sådär var det, är det, livet…” Vi går hemåt, genom stan, och vid Zinkensdamm visar jag honom platsen där jag nästan hade kunnat dö, lite tidigare på dagen. Han verkar bara marginellt intresserad, och säger att hela stan är full av ställen där man potentiellt skulle kunna dö, hela tiden, året om. Tacksamt, Joakim Clifton Bergman Fribiljett, tack Staffan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6354:- Du vet väl - - att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton - och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan. Om du gillade det här kanske du gillar: CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern: Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän. Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/club-corner-och-stalin-musical-ett.html PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, med POFF! på Fanfaren i Farsta: Minns du hur det var att brinna för något? Att vara passionerat intresserad av en enda sak, när det fanns något som var det första du tänkte på när du steg upp, och det sista du tänkte på innan du somnade, och sen drömde om, på natten? Jag vågar säga att personerna bakom den här produktionen verkligen måste brinna, för annars vet jag inte hur någon skulle orka. Eller hur många musikaler har du sett där den kvinnliga huvudrollen också står för koreografi, scenografi, översättning och kostym, eller där den kvinnliga birollen också har regisserat, översatt, och assisterat koreografen? Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/prinsessan-pa-arten-med-poff-pa.html SVINDLANDE HÖJDER, på Moment:Teater: ”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation. Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/12/svindlande-hojder-momentteater.html

Veckans finaste inredningsbilder. This weeks finest interior design photographs. Tellusborgsvägen 98 Inredningsstylist Ida Cederlöf. Fotograf: Jessica Silversaga. Norr Mälarstrand 6…

Welcome to the website of genusfotografen, the Gender Photographer, Tomas Gunnarsson. Here you will find what he does to challenge gender stereotypes and create new gender roles with the help of camera.

At Tokyo’s Moomin Cafe, lone patrons are seated with a stuffed animal for company.

Couple In The Street, limited edition photograph, signed, archival pigment ink “Once Upon A Time In Kazimierz is a novella told in staged photographs. It portrays an episode in the life of a fictional Jewish family living in Krakow, Poland in the year 1930. Set in the historically Jewish neighborhood of Kazimierz, the series was inspired by visits to Krakow, where my wife, Ewa, grew up and attended University. This is also not far from where many of my own East European Jewish ancestors lived before immigrating to America around 1900. The project is my attempt to visually weave together narrative fiction with strands of both cultural and family history, while paying homage to painters I love, like Vermeer, Rembrandt, Van Gogh, Balthus, and Di Chirico, as well as photographers like Bill Brandt. Like Hopper Meditations, my previous series, the images in Once Upon A Time In Kazimierz were created by digitally marrying dollhouse-size dioramas with live models. First, I built, painted and photographed the sets in my studio. I then photographed the live models against a plain backdrop, and constructed the final digital composites in Photoshop. All of these aspects are significantly inspired by both theatre and cinema, as well as the artists I mentioned. While I strive to make the miniature sets as convincing as possible, they deviate just enough from reality to enhance the theatrical, slightly surreal mood.” – Richard Tuschman

35297 views on Imgur: The magic of the Internet

Surrey dog photographer based in Richmond, offering studio and outdoor photoshoots for pets in London and the South East.

Emma Miller looks at a new documentary about Gregory Crewdson, whose photographs are created with the care taken by a filmmaker.

More bird photos at www.haagensenfoto.no

Gripping photos capture the beauty and plight of the world's elephants